Bakom kulisserna med Adriana Aburto Essén…

Vi träffade Adriana som är komponist, scenkonstnär och skådespelare för att prata om hennes arbete under skapandet av scenkonstverket FEARDOM av Camilla Ekelöf.

Fotograf: Samir Alaoui

.

Hej Adriana, aktuell som komponist och musiker i FEARDOM och en del av gruppen Frangie.
Vad inspirerades du av när du skapade ljudkompositionerna till FEARDOM?

Då processen sträckt sig över nästan två år har inspirationen fluktuerat mellan olika områden. Jag tog avstamp i vår ensembles gemensamma undersökande kring rädslans mångfacetterade natur. Efter varje gång vi arbetat med Camilla tog jag med mig nya kroppsminnen och ljudliga erfarenheter hem till min studio. Jag ville fånga våra tankar, minnen och rörelser: det universum vi skapade tillsammans. Det gjorde jag bland annat genom att spela in ensemblens röster, allt från egna funderingar kring deras rädslor, till gutturala röstljud och viskningar. Detta blev sedan grundmaterialet till föreställningen.

Längre in i processen intervjuade jag bl.a en dansgrupp Camilla arbetat med tidigare, ”Moving Queens” om deras rädslor. Därmed kändes det självklart att låta röstmaterialet expandera och inkludera andra kvinnorösters erfarenheter.

Gapet mellan den kollektiva maktlösheten och den ökande individuella friheten gör nog att många känner sig maktlösa och rädda idag. Den maktlösheten ville jag närma mig, utan att förlora hoppet om att vi tillsammans kan mötas och utveckla en humanare, mer hållbar värld. Jag ville ge publiken känslan av att dom omfamnas i ett litet individuellt mikrokosmos, samtidigt som dom känner dånet utanför rummets väggar, från ett bultande makrokosmos. Det gjorde jag genom att blanda ljud som är djupt intima tex. viskningar, med miljöljud som vi kopplar till rörelse och föränderlighet tex. tunnelbaneljud från New York, Stockholm, London och språvagnsljud från Göteborg. Jag varvade sedan ljudlandskapet med svängiga beats och melodier gjorda av FRANGIE, så det är svårt att inte ryckas med…


I FEARDOM medverkar du på scen, vad är det sista du tänker på innan publiken kommer in?

Det sista jag tänker på är min första que, alltså det första ljudet jag ska trigga igång.

När jag står på scen, oavsett om det är en konsert, föreställning eller något annat, så ser jag till att få en ordentlig röst- och kroppsuppvärming. I denna produktion har jag lyxen att göra det kollektivt med vår ensemble, vilket skapar en speciell gemensam koncentration. Om jag är väldigt nervös försöker jag även se till att få lite tid för mig själv för att meditera.

Som fri scenkonstnär är jag van vid att manövrera flera arbetsområden i en konstnärlig process. I FEARDOM har det varit en utmaning att växla mellan en ljudteknisk hållning och fokuset som krävs som skådespelare och performer. Det är två helt olika former av koncentration och ibland har det varit svårt att bygga broar mellan mitt huvud och kroppsminne. Jag är så tacksam för den här erfarenheten, för jag har verkligen fått lära känna mig själv på ett nytt plan.


Vad tror du man som publik kommer bli mest överraskad av när man ser FEARDOM?

Verket är ett oerhört rikt material på alla nivåer, samtidigt som det andas en öppenhet och lämnar luckor till publiken att själva fylla i. Jag tror att det är svårt att åstadkomma idag; att skapa något mustigt utan att skriva folk på näsan eller berätta exakt hur och när dom ska känna något.

Vi har lyckats fånga rädslan som en slags lins som vi betraktar världen igenom. Jag tror att den rädslokultur, eller den jämntjocka känsla av otrygghet som genomsyrar vårt samhälle, tenderar att sudda ut nyanser, vara utvecklingshämmande och legitimera social kontroll. Därför är det kanske extra viktigt att vi kreativt handskas med vår egen osäkerhet – något som vi alla gör på scen i FEARDOM.

.

Sharing is caring!